När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med. När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.
Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.
I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.
På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.
Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.
Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.
Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.
Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.
Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.
Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.
Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.
Text publicerad i GP Kultur 14/3
